Igårkväll glömde jag min mobiltelefon hos Alexandra. När jag kom hem och skulle öppna källardörren började jag rota efter min mobil och dess ficklampa. Ingenting, helt tomt. Plötsligt svischade bilden av den liggandes på alexandras bord förbi mig. ÅH NEJ! Hur klantig får man vara. Lika snabbt som jag fick den där bilden i huvudet greps jag av småpanik. Jag är helt onåbar, ingen kan få tag på mig. Sjukt patetisk egentligen, men så kände jag.

Så jag terrade och vibbade sönder en konversation till Alexandra innan hon äntligen kom till datorn. För det var nämligen så att i kalendern som finns i mobilen stod min tid för körlektionen idag. Ännu en tabbe jag gjort genom att enbart skriva upp det där. Dock löste ju detta sig och Alexandra lovade mig att komma hit med den nu vid 10 på morgonen. Otroligt snällt!

Men så när jag hade stängt av datorn och borstat tänderna så slås jag av panik igen. "Hur ska jag kunna vakna i tid imorgon". Jag letar ivrigt efter någon form av klocka med alarm , men förgäves. Jag blev sittandes helt stilla på min säng och kände oron ända ut i fingerspetsarna. Då kom jag på den smartaste idén av dem alla. Jag springer ner i köket och skriver en lapp till mina föräldrar om att de ska ringa mig vid halv 10.

Så på detta sätt vaknade jag imorse. Tänk att man kan vara så otroligt beroende av teknologin. För det första fick jag knappt upp ytterdörren utan någon lampa, sedan hade jag inte kunnat vibba sönder alexandra utan datorn, och jag hade aldrig vaknat utan den fasta telefonen.

Dessutom måste det tilläggas att Alexandra också är beroende. För när vi pratade om att hon skulle komma inom någon gång efter 10, så säger hon "jag smsar när jag kör". Helt underbar kommentar! :)

Nu knackar det. Måste hämta min mobil ur Alexandras hand! BYE!



Gammal, gammal bild, där jag försöker visa hur galen man kan bli av datorer. Hoppas ni ser mina galna lysande ögon en aning.